Odlingsväxter på Heliga Birgittas tid – utsäde och förökning

Många av de växter som beskrivs i projektet är svåra att hitta kommersiellt i frö- eller planthandeln. Alternativet är då att föröka dem på egen hand – precis som var det normala på Heliga Birgittas tid. Att odla frö är egentligen inte mycket svårare än att odla växter för konsumtion. Viktigt att veta är dock om arten behöver övervintras för att sätta frö samt att undvika eventuella korsningsrisker för att sorterna ska hållas rena. Dessa beskrivs nedan.

Det finns inga som helst juridiska hinder att ta utsäde eller förökningsmaterial till eget bruk av de sorter som beskrivs här. Om syftet däremot att sälja eller på annat sätt överlåta utsäde eller förökningsmaterial till andra är det bra att ha koll på utsädeslagstiftningen och växtskyddslagstiftningen. Aktuell information finns på Jordbruksverkets hemsidor. Ska utsädet säljas som ekologiskt gäller dessutom särskilda regler.

Spannmål

Att ta eget utsäde av spannmål är enkelt, den vanliga skörden består ju av kärnor. Det viktiga är att hålla isär de olika sorterna under sådd, tröskning och rensning för att sorterna ska förbli rena. Vete och korn är självbefruktande arter och det går att odla flera sorter bredvid varandra utan att de korsar sig med varandra. Råg däremot är korsbefruktande och rågpollen sprids över långa sträckor med vinden. Vill man ta eget utsäde av råg är det därför viktig att hålla avstånd, gärna en kilometer eller mer till andra rågodlingar.

Som vid all spannmålsodling är noga torkning av skörden av stor betydelse för att få god kvalitet på utsädet. Om spannmålen är missfärgad, skadad eller luktar illa är den olämplig att använda som utsäde.

Baljväxter

Liksom för spannmål är den fullmogna skörden av ärtor och bond- eller åkerbönor detsamma som utsädet. Ärt är självbefruktande och flera sorter av ärt kan odlas bredvid varandra utan påtaglig korsningsrisk. Olika sorter av bond- eller åkerböna korsar sig däremot med varandra och bara en sort i taget kan fröodlas. Låt baljor av såväl ärt som bondbönor torka helt på plantan innan de skördas. Om baljorna maskintröskas, så är det viktigt att tröskningen sker så skonsamt som möjligt när fröna ska användas till utsäde, de slås annars lätt sönder.

Rotfrukter

Arterna rova, persiljerot, palsternacka, morot och rättika fröodlas på liknande sätt. Under det första året sker odlingen helt som vanligt. Vid skörden, som gärna får ske så sent som möjligt, väljs snygga och sorttypiska rötter ut. Hur många, beror på hur stor fröskörd som önskas, men helst inte färre än 20. Putsa inte utan låt rötterna vara så intakta som möjligt, behåll ett par cm av blasten. De ska sedan lagras över vintern i en stuka, jordkällare eller dylikt. Temperaturen ska vara så låg som möjligt men inte under noll, luftfuktigheten hög. Det är en fördel om rötterna kan lagras stående på det sätt de vuxit. Persiljerot och palsternacka är härdigare och kan lagras utomhus direkt i jorden.

Tidigt på våren planteras rötterna ut på 20-70 cm avstånd från varandra (beroende på hur stora rötterna är). De kommer sedan att bilda blomstänglar och såsmåningom frön. Persiljerot, morot och palsternacka bilder flockar som skördas när de blivit ljusbruna och känns torra. Rova och rättika bildar skidor som skördas när de blivit gula eller ljusbrun och känns torra på ytan. Skörden måste ofta ske kontinuerligt under lång tid. Eftermogna och torka flockarna och skidorna i ett torrt och luftigt utrymme. Fröet måste sedan tröskas genom att gnugga morot-, persilje- och palsternacksflockarna med händerna, skidorna hos rova och rädisa måste krossas. Fröet rensas slutligen genom att sålla det och/eller genom att blåsa bort överflödigt skräp.

De olika arterna korsar sig inte med varandra men olika sorter inom arten korsar sig. Det går därför bara att fröodla en sort av vardera art i taget om inte långa avstånd (en kilometer) kan hållas mellan fröodlingarna. Dessutom finns en del andra korsningsrisker att se upp med: Rova korsar sig med rybs, åkerkål och en del asiatiska kålslag, mer ovanligt även med kålrot och raps. Persiljerot korsar sig med annan persilja. Morot och palsternacka med vildmorot respektive vildpalsternacka. Rättika korsar sig med rädisa och åkerrättika.

Kål

Även kål är en tvåårig växt som blommar och producerar frö först året efter det egentliga odlingsåret. Det knepiga är att lyckas med övervintringen. Grönkål eller bladkål mår absolut bäst av att stå kvar i landet på sin växtplats, de kan skattas på en del blad, men låt topparna vara intakta. Se till att vinterhungriga rådjur inte kommer åt dem. Härdigheten är på gränsen i mellersta Sverige, de kan därför med fördel täckas nedtill med torra löv. Att ösa upp snö runt plantorna hjälper också, men låt dem inte stå för blött.

På våren kommer plantorna bilda blomskott. Blomningen under försommar är vanligen mycket intensiv och framåt sensommaren bildas en mängd fröskidor. Skörda dessa när de är gulbruna och känns torra, fröet inuti ska vara nästan svart. Krossa skidorna och sålla fram fröet.

Kål är korsbefruktande och olika sorters bladkål korsar sig med varandra liksom med andra kålsslag, som vitkål, brysselkål, blomkål och kålrabbi. Att odla dessa parallellt i vanlig odling är inga problem eftersom de inte blommar första året, men sen upp med broccoli. Kål korsar sig inte med kålrot eller rova.

Lungrot

Lungroten är flerårig och förökas enklast genom att dela plantor. Den går också att föröka med fröer. För att samla egna fröer så skär av hela fröställningen i toppen av plantan när den nedre delen av fröställningen blivit brun och börjat torka. Låta sedan hela fröställningen eftermogna på en torr plats. Fröna kan sedan skakas ur.

Potatislök

Potatislöken förökas vegetativt med sidolökar (klyftor). Plantera enskilda lökar sent på hösten eller tidigt på våren. I slutet av sommaren kan ett kluster med tre till tolv nya lökar skördas. Dessa kan användas till mat eller nytt utsäde. I enstaka fall kan potatislök blomma och bilda frö. Detta frö går att använda, men plantorna kommer inte ha samma egenskaper som moderplantan.

Kummin

Fröodling av kummin fungerar precis som den vanliga odlingen. Olika sorter korsar sig med varandra, men inte med några andra växter. Se upp med vilt växande kummin i närheten.

Svartsenap

Fröodling av svartsenap fungerar precis som den vanliga odlingen. Olika sorter korsar sig med varandra, men inte med några andra växter.

Humle

Humle förökas med rotskott. Nära plantans bas, strax under jordytan, brukar det gå att hitta långa utlöpare. Klipp av bitar som är ett par decimeter långa, se till att varje bit har minst ett par tillväxtpunkter, som syns som ett par vita ögon på rotskottet. Plantera så snart som möjligt på den nya växtplatsen på några centimeters djup och låt inte rotbitarna torka ut. Humleskott kan tas närsomhelst på året, men mitt i sommaren lyckas sämre. Sker planteringen på hösten dröjer det till våren innan rotbitarna skjuter bladskott.

Frukt

Fruktsorter måste förökas vegetativt för att behålla sina egenskaper. Äpple och päron är så gott som omöjliga att sticklingsföröka utan dessa förökas med ympning på andra uppvuxna äppel- respektive päronträd eller på särskilda grundstammar, dvs frösådda unga skott av äpple eller päron särskilt lämpade för ympning med ädelsorter. Av grundstammar för äpple finns en hel del varianter att välja på varav många ger så kallade dvärgträd. Mer medeltida är storvuxna kronträd och då kan grundstammar som ’A2’ eller ’Antonovka’ vara lämpliga. Päron kan ympas på grundstammar av flera olika arter, men om långlivade stora kronträd önskas så är grundstammar av Pyrus communis, till exempel ’Kirchensaller’ att rekommendera.

Äldre sorter av plommon och körsbär brukar vara villiga att slå rotskott och det naturligaste och lättaste sättet att ta fram nya träd är att utnyttja dessa. Kontrollera först att träden verkligen är rotäkta och inte ympade. Om de är rotäkta är det lätt att gräva upp de nya skott som efterhand slår upp ur jorden under trädet.

Svarta vinbär

Svarta vinbär förökas med sticklingar eller avläggare, de är vanligen mycket lätta att rota. Sticklingar kan tas året om, men rotar sig snabbast på våren. Klipp av drygt decimeterlånga skott, de får gärna vara vedartade i botten. Ta av de nedersta bladen och stick ner tvåtredjedelar av sticklingen i fuktig lucker jord. Täck gärna med plast några veckor för att skydda mot avdunstning och ställ skuggigt. Ett bra alternativ är vintersticklingar. Dessa tas på hösten efter bladfall och får gärna vara ett par decimeter långa. Stick ner dem i jorden direkt på växtplatsen och låt bara översta fjärdedelen gå upp över markytan. Dessa rotar sig vanligen villigt på våren.

Avläggare är lite krångligare men kan ge snabbare etablering av nya plantor. En ung frisk gren på busken böjs då ned till jordytan och där själva böjen nuddar jorden öses lite extra jord över. Det hela hålls på plats med en sten eller dylikt. Efter ett par månader har grenen rotat sig och kan klippas av och den nya plantan grävas upp.