Historik
Ärtor, till skillnad från spannmålskärnor, bevaras dåligt som arkeologiska föremål. Med viss säkerhet kan ändå sägas att det odlats ärt i Norden sedan åtminstone bronsåldern. Flera järnåldersfynd av förkolnad bröd visar också att ärtor var en vanlig ingrediens vid bakning. Det välkända Ljungabrödet, som hittades i Östergötland 1911 vid utgrävningen av en medeltida (600-800 AD) brandgrav, består av en förkolnad bulle bakad av korn, vete, tallbark och ärtor.
Från medeltiden finns flera skriftliga källor som nämner ärt: Upplandslagen, som stadfästes 1297 av kung Birger Magnusson, uppger att den som stjäl ärtor, bondbönor, nötter eller ollon från någon annans åker och blir tagen på bar gärning ska sakfällas för tjuvnad. Även de något senare Västmanna-, Västgöta- och Södermannalagarna talar om straff för stöld av ärtor, liksom den norska Magnus Lagabøtes landslov från 1270-talet. Ärt hörde också till de grödor som var skattepliktiga i de nordiska länderna. Tioende, det vill säga en tiondel av ärtskörden, skulle betalas i skatt till kyrkan. Efter reformationen på 1500-talet gick tiondet istället huvudsakligen till kronan.
De sorter av ärt som får färgade blommor och frön brukar kallas gråärt. Denna typ av ärt anses äldre än de vitblommiga och ett stort antal lantsorter av gråärt finns bevarade i Sverige. Gråärtor innehåller tannin vilket ger ärtorna en tydligt nötaktig smak.
Sorter i projektet
’Östgöta gulärt’
’Detta förefaller vara en mycket gammal ärtsort och utgör anfader till de flesta kokärtor vi odlar ännu idag. ’Munkärt’, ’Gyllenärt’ och ’Torsdagsärt’ är exempel på välkända sorter som alla har ’Östgöta gulärt’ som förälder. Reinerus Broocman, prost i Norrköping, skriver i sin Hus-hålds-bok (1736) om de ”stora, hvita åkerärterna som mosa sig väl i kokningen”, sannolikt detsamma som ’Östgöta gulärt’. I etnologiskt material om 1800-talets jordbruk omtalas särskilt Östgötaärtor. ’Östgöta gulärt’ är medelhög, ganska tidig och ger en bra skörd av små gula perfekt runda ärtor.
’Wiggeby’
’Gråärten 'Wiggeby', eller som de på gården kallar den 'Wiggeby pelusk', kommer från Wiggeby gård utanför Söderköping. Den har odlats på platsen åtminstone sedan 1930-talet, men har troligen varit i odling tidigare. Sorten har uteslutande använts för grönfoder och har främst odlats i blandsäd med havre och korn, någon enstaka gång i rent bestånd. Ärten är en bra representant för den typ av småfröiga gråärter som vi vet odlats mycket långt tillbaka i tiden. Sorten är sen, mycket frodigt växande och behöver samodlas med stödjegröda eller på nät eller ris.
Odling
Äldre ärtsorter får lång och svag stjälk – de fodrar någon form av stöd, t ex nät eller ris. De kan också samodlas med stråsäd eller bondbönor. Kännetecknande är också en mer utdragen blomnings och mognadsperiod. Det kan därför vara idé att skörda hela plantor och låta dem eftermogna/torka någon vecka innan tröskning.
Pilgrimsmat innebär att växter med rötter i medeltiden får nytt liv och blir till matupplevelser längs pilgrimsleder till Vadstena. Arter bevaras, odlare och matlagare växer och pilgrimsvandrandet ökar med stöd av Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling.
