Palsternacka och morot är två växter som följer varandra tätt i den svenska trädgårdshistorien. Både arterna kallades ”mora” och ”pastinaca” under medeltiden och det är omöjligt att förstå från de skriftliga uppteckningarna vilken växt som avsågs. I arkeologiska utgrävningar hittas ofta frön från bägge arterna. De äldsta fynden är från romersk järnålder och från medeltida utgrävningar finns flera fynd. I utgrävningar av kvarteret Sanden i Vadstena studerades bakgårdarna till fem tomter från 1400-talet. Här hittades rikligt med palsternacksfrön.
’Halblange’
Egentliga sorter av palsternacka har bara funnits de senaste 150 åren. Innan dess benämndes olika varianter enbart efter yttre kännetecken. En sådan gammal grupp är halvlånga palsternackor, som sedermera fick sortnamnet ’Halblange’.
Palsternackor odlas bäst på inte allt för tunga jordar, gärna med hög mullhalt. Utvecklingstiden är lång och fröet bör sås så tidigt som möjligt. Var noga med att bara använda färskt frö eftersom grobarheten försämras snabbt i äldre palsternacksfrö. Palsternacka är mycket dålig mot frost och kan stå kvar i jorden till den fryser.
Pilgrimsmat innebär att växter med rötter i medeltiden får nytt liv och blir till matupplevelser längs pilgrimsleder till Vadstena. Arter bevaras, odlare och matlagare växer och pilgrimsvandrandet ökar med stöd av Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling.