Sorter i projektet

’Munkpäron’

Den heliga Birgitta berättar i Uppenbarelsernas 29 kapitel om planerna för en trädgårdsanläggning vid klostret i Vadstena. Johan Päterson, som var Birgittas väpnare i Rom, blev den som kom att utföra planerna och i slutet av 1300-talet anlade han en fruktträdgård. Runt år 1506 utvidgades trädgården ytterligare söderut. Denna fruktträdgård blev kvar även efter reformationen och sades ge fin frukt ännu på 1600-talet. Så sent som 1760 beskriver Reineerus Broocman är där fortfarande växte fruktträd grova som ekar. Munkpäronet sägs vara ett rotskott från multnande stocken av ett medeltida päronträd från denna plats.

Den ursprungliga beskrivningen av ’Munkpäron’, omtalar päron av en säregen flaskliknande form, dessa finns också avbildade i Anton Nilssons pomologi från 1989. Senare beskrivningar menar att de flesta frukter ska helt vanlig päronform. Här finns säkert variation som kan bero på årsmån. Päronet är gröngult med röd täckfärg, köttet gulvitt, rätt grovt och svagt sött. Det ruttnar snabbt inifrån som många äldre päronsorter.

DNA-analyser har visat att munkpäronet är unikt och inte besläktat med andra kända päron. Dock verkar det finnas flera päronsorter bevarade med namnet ”munkpäron”, där inte alla har ursprung från trädet i Vadstena.

’Munväte’

’Munväte’ är en päronsort dokumenterad sedan åtminstone 300 år. Antas härstamma från Anjou i Frankrike. Vid mitten av 1800-talet var den utbredd i södra Sverige. Päronen är ganska små och typiskt breda mitt på och med avsmalnande ändar. Skalet grönt med grågröna punkter och köttet vitt och mycket saftigt. Trädet är härdigt upp till Mälardalen.

’Hamra’

Vid Hamra gård i Fröslunda, Örsundsbro i Uppland växte fram till mitten av 1900-talet ett gigantiskt päronträd, mer än 17 meter högt och 4 meter i omkrets. Botanikprofessor Rutger Sernander beräknade att trädet planterats vid 1400-talets slut. Vid denna tid ägdes Hamra av en väpnare, som var ärkebiskopens fogde vid Uppsala gård. Sernander menade att trädet möjligen kom därifrån. Det enorma Hamraträdet blåste ner i en storm i februari 1962, men innan dess hade en trädgårdsmästare Lindberg från Falum tagit ympris och drivit upp nya träd. Sorten finns nu bevarad inom Pom.

Frukten är liten och får guldgult skal vid fullmognad. Köttet är vitgult och ganska grovt. Hamrapäron sägs vara särskilt bra till torkning.

’Höstbergamott’

Bergamotter är en grupp av päron med mycket gamla anor, möjligen ända sedan Romartiden. Romarna kan i sin tur ha fått päronet från Mysien i Mindre Asien. En teori är att namnet härstammar från turkiska ” Beg Armound”, vilket står för ”Furstligt päron”.  Vilka av de olika bergamottsorterna är mer oklart eftersom en rad olika sorter benämnts just ”Bergamott”. En av de äldsta bergamottvarianter som odlats i Sverige är ’Höstbergamott’. När Olof Eneroth skrev sin pomologi om svensk frukt på 1860-talet noterade han flera enormt stora höstbergaottträd i landet, vilket tyder på att sorten är mycket gammal i odling.

Frukten är liten och plattrund, skalet matt och gulgrönt. Köttet är gulvitt, finkornigt och saftigt. Bergamotter anses ha en särskild arom. Frukten mognar sent på hösten. Trädet är härdigt upp till mellersta Sverige.

’Larsmässepäron’

Ursprunget till ’Larsmässepäron’ är okänt, men sägs vara en av få sorter som överlevde den bistra vintern 1709-1710. Namnet syftar på sortens tidiga mognad kring Larsmäss, den 10 augusti. Päronen är små och söta, men med mycket kort hållbarhet. Ett fåtal gamla Larsmässoträd finns kvar i landet. Ympris till träden i detta projekt är hämtat från Nibble, Torstuna utanför Enköping där ett mer än 200 år gammalt träd växer.

’Blodpäron’

Blodpäron med sitt rosenröda kött är en sort som länge uppmärksammats. I Europa har sorten omtalats sedan 1500-talet och den är möjligen ännu äldre. Ursprunget verkar ligga i Tyskland eller Schweiz. Hur vanligt ’Blodpäron’ varit i Sverige längre tillbaka i tiden är mer osäkert. Päronen är små och rundat koniska. De är brunröda och köttet är ljusrött, löst, sött och med säregen smak. Frukten mognar i september och har kort hållbarhet.

’Närkes äldsta päronträd’

Detta päron hör till de få riktigt gamla och stora päronträd som ännu är i livet. Rutger Sernander som beskrev också detta träd menade att det var medeltida. På 1930-talet hade trädet en omkrets av 3,5 meter. Sedan dessa har stora grenar brutits och av den ihåliga stammen återstår bara en liten del. Det bär dock fortfarande frukt och våren 2021 hämtades ympris från moderträdet till projektet. Päronet finns också bevarat hos Pom under namnet ’Sannahed’.

’Nunnepäron från Kärnskogen’

I boken Svenska jätteträd av Per Österman nämns ett gigantiskt päronträd i Kärnskogen i nordvästra Östergötland. Betydligt mindre träd har daterats till 1400-tal och trädet är därför sannolikt medeltida. Inte mindre intressant är att Kärnskogen under medeltiden tillhörde nunneklostret i Vreta. Möjligen kan de medeltida nunnorna ha odlat och ätit just dessa päron. In på 2000-talet gav trädet fortfarande rikligt med frukt och var välkänt i trakten. Varje höst hämtade bygdens invånare hinkvis med päron från trädet.

Detta till trots har jättepäronträdet i Kärnskogen gått pomologer och fruktsamlare förbi, ingen har dokumenterat eller tagit ympar för att bevara sorten. En prioriterad uppgift i detta projekt var därför att föröka upp ympkvistar från detta päron. Våren 2021 uppsöktes därför platsen, varvid det upptäcktes att trädet blåst ner blott ett halvår tidigare, efter att ha vuxit på samma plats i kanske mer än 600 år. Från rishögen kunde dock kvistar som ännu såg levande ut hämtas och dessa har nu ympats på nya grundstammar. Hur päronet smakar kommer framtiden utvisa.