Historik


Bland kryddväxterna framstår också kummin som särskilt betydelsefull. Kummin förekommer även vild i delar av Norden och det är svårt att skilja på odlad, vild och förvildad kummin. Alla typerna har använts. Reinerus Broocman (1736) beskriver att kumminfrön kan kastas ut på gräsbevuxna platser i trädgården och att den sedan sköter sig själv så länge inte marken plöjs. Generellt gäller om dess odling att den varit extensiv, men också att den odlats och värderats olika på olika håll i landet. Linné skriver i skånska resan 1751: "Kummin såddes mäst wid alla gårdar i täpporna, och såldes här en skäppa för 3 daler Silfwermynt. I Upland och Norrland, der denna wäxer wildt, och lättare kunde sås, samlades hon nästan icke; kan ock wara lika, emedan hon är en öfwerflödighets wara, då hon endast brukas til bränwin."


Kummin var inte endast en brännvinskrydda utan användes också, liksom de nära släktingarna fänkål och anis, som krydda och medicin. I alla tre fallen är det fröna som används, vilka innehåller eteriska oljor. Dessa ansågs verksamma mot framför allt olika matsmältningsbesvär. Vanligt var att medicinen gjordes som tinktur, det vill säga löst i brännvin. Som kryddväxter förekom de även som bröd- och ostkryddor, och Carl von Linné rekommenderade i sina föreläsningar kummin som brödkrydda för att förebygga väderbildning. En medeltida läkebok förtäljer också: ” Svensk kummin fördriver ont väder och svulst i magen”.

Sorter i projektet

’Lokal insamling’

Frö från Bögs gård vid Järvafältet.

Odling

Kummin är tvåårig växt, men genom att fröspridningen är riklig blir kulturen ofta flerårig. Sådd sker i maj eller juni första året och året efter blommar plantorna och sätter frö i juli. När flertalet frukter är bruna skärs hela blomstängeln av och får eftertorka varefter tröskning kan ske. Odlingen kan ligga kvar på samma ställe i flera år, men efterhand kan ogrästrycket bli så stort att det är bättre att börja om på nytt.

unsplash