Historik
Körsbär utgörs av två arter sötkörsbär eller fågelbär (Prunus avium) samt surkörsbär (Prunus cerasus). Den förra arten växer vild i stora delar av Europa, inklusive södra Sverige. Den senare är införd från Mindre Asien och kom till Norden under vikingatiden. Körsbär har aldrig odlats i Sverige i samma utsträckning som de övriga fruktarterna, däremot har vildväxande körsbär använts i stor utsträckning. Gränsen mellan vilt och förvildat, gynnade bestånd samt odling eller spontan förökning genom rotskott och kärnsådder är högst otydlig.
Såväl frukten som kärnan av körsbären har använts historiskt, den senare även medicinskt. I källor från medeltid och 1500-talet talas om torkning av körsbär liksom tillverkning av körsbärsvin, ”kirsedrank”. Det är bland annat känt att körsbärsvin serverades vid kung Birgers bröllop 1298.
Sorter i projektet
’Brunkörsbär’
Brunkörsbär är en grupp av surkörsbär som odlats mycket länge i landet. De har spritts med såväl rotskott som kärnsådder och det finns därför många olika varianter. Frukterna är små, plattrunda och svartröda eller svartbruna.
’Klarbär’
Klarbär en grupp av rotäkta surkörsbär som ofta återfinns vid gamla torp och andra boställen. De växer ofta på stenig mark som inte kan användas till annan odling. Bären är ganska sura, något plattrunda och klarröda.
’Skuggmorell’
’Skuggmorell’ är en mycket gammal sort av surkörsbär som antas ha sitt ursprung i Sverige. Den finns där beskriven redan på 1500-alet och i de första svenska fruktförteckningarna från 1700-talet omnämns sorten. Bären är ganska stora, runda och mörkt brunröda. Saften från frukten ger mörkröd färg och smaken är syrlig.
’Fågelbär från Kinnekulle’
På det kalkrika berget Kinnekulle i Västergötland växer mycket stora bestånd av fågelbär med utmärkt kvalitet. Under lång tid har folk vallfärdat till Kinnekulle under sensommaren för att plocka körsbär. Körsbärsträden på Kinnekulle finns beskrivna redan i Olaus Magnus Historia om de nordiska folken, från mitten av 1500-talet.
Pilgrimsmat innebär att växter med rötter i medeltiden får nytt liv och blir till matupplevelser längs pilgrimsleder till Vadstena. Arter bevaras, odlare och matlagare växer och pilgrimsvandrandet ökar med stöd av Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling.
